Min dotter väckte mig i morse vid 6-tiden. Jag ville somna om men gav med mig kl.7 och steg upp. Då bara fick jag en stark längtan av att åka till min farmor på ålderdomshemmet. Hon hade blivit dålig på torsdag och orkade inte äta själv. Jag kände att det är ju ändå julafton och jag har inga planer för förmiddagen så jag kan likaväl göra någon nytta och mata farmor som behövde hjälp.
Farmor åt upp all sin välling med en tablett på varje sked. Jag tänkte att alla dessa tabletter, blir man verkligen friskare av det? Farmor var trött. Det märkte jag. Visst har hon blivit tröttare med åren. Men det gick åt rätt håll tyckte personalen. Jag lämnade henne att få sova efter frukosten. Jag tänkte på att säga att jag kommer imorgon också, men så gjorde jag inte det. För på nåt vis så var det som om jag tänkte att vi ser hur det blir imorgon.
Jag åkte till kyrkogården och tände några ljus. Jag funderade på varför jag inte gör det varje julafton. Varför blir det inte av? Varför glöms det bort så lätt?
Min farbror besökte farmor vid lunch och min mamma vid middagen. Några skedar mat åt hon och sen blev det tyst. Hon dog i min mammas armar på själva julafton.
Då jag tänker tillbaka så känns det som om jag känt det på mig en längre tid. Jag har planerat in allt möjligt program innan julafton och inte på just den dagen. Det är som om vi i år firat julen innan julafton. Jag och min dotter besökte farmor på onsdagen och gav henne julklappar då. Julblommorna hade hon hunnit få av de flesta redan. Så farmor hann fira sin sista jul innan julafton.
Det känns bra att vi hann med allt detta. Hon hann se min dotter en sista gång och jag hann träffa henne imorse. Det var som om det skulle vara förutbestämt. Visst tror jag att det är så också.
Julafton fick en annan vändning och också en annan betydelse. Jag tror nu att jag kommer att besöka kyrkogården på julafton framöver. Just för att hedra min farmor. Jag kommer alltid att minnas att min farmor dog på julafton. Jag var så liten då min morfar dog och min mormor och farfar har jag aldrig sett. Så datum när de gått bort kommer jag inte ihåg. Det var inte heller i samband med någon högtid.
Visst känns det tomt och sorgset att farmor är borta men å andra sidan har jag sett hur trött hon varit de senaste åren. Hon fick sin första stroke år 2000 och har envist kämpat sedan dess. För envis det har hon varit. Hon har alltid velat klara sig själv och sällan bett om hjälp. Hon har varit en riktig "krutgumma" och jag tvivlar på att jag själv kommer att leva så länge som hon gjort. Hon blev 88 år gammal.
Vila i frid kära farmor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar